kantseleis

Intervjuud

- Reset + Prindi

"President Toomas Ilves: Vi fick kraft ur måndagsrörelsen", SvD

14.08.2011

Claes Arvidsson

Imorgon klockan 12 anordnas det 80:e Måndagsmötet på Norrmalmstorg i Stockholm för att fira 20-årsminnet av de tre baltiska staternas återvunna frihet.

Det blir tal och musik. Fredrik Reinfeldt kommer, liksom regeringscheferna från Estland, Lettland och Litauen.

Mötena 1990–1991 var viktiga för att bilda opinion i Sverige men de sände också ett budskap om solidaritet till folken i Baltikum.

Jag frågade den estniske presidenten Toomas Ilves om budskapet nådde fram.

TI: Betydelsen av måndagsmötena kan inte underskattas. De var ett mycket viktigt psykologiskt stöd, en bekräftelse på att vi inte stod ensamma i vår frihetssträvan. Vi hämtade mycket kraft i det. Det var även ett mycket starkt tecken på solidaritet som omfattade både gräsrötter och ledande politiker. Det var uttryck för en gemenskapskänsla som man skulle vilja se mycket mer av i dagens Europa.

Måndagsmöten kan till en viss grad även betraktas som självhjälp till svenskarna som onekligen har vunnit mycket på att få tre demokratiska länder till grannar.

CA: Under den gamla dåliga tiden hade KGB en avlyssningscentral på hotell Viru i Tallinn. Den är numera ett museum och Estland ett annat land. Men vilket är arvet från det förflutna?

TI: Allt som ligger i det förflutna är inte historia. KGB var endast ett av de repressiva organen. Hela den sovjetiska regimen var brottslig och här bör man inte göra några undantag. Popstjärnan Sting har en låt med titeln History will teach us nothing. Jag tror att människor egentligen inte kan dra lärdom av historien.

Det viktigaste är att vi lär oss minnas, dock utan att fastna i det förflutna men med förmågan att se framåt.

Väldigt många människor har även under onda tider kunnat behålla sin medmänsklighet. Det är extremt viktigt att också komma ihåg.

CA: Statykrisen 2007 – när ett sovjetiskt segermonument från andra världskriget flyttades ut från centrala Tallinn – ledde till en kris med Ryssland. Hur är relationerna i dag?

TI: Våra relationer på politisk nivå innehåller ganska mycket av känslor och försiktighet. Estniska medier följer mycket uppmärksamt utvecklingen i Ryssland, och alltmer mångfacetterat. Många ryssar har återigen upp­täckt Estland som semesterland, varuhandeln är mer aktiv än före krisen 2007.

Jag personligen tror att Ryssland har insett att om de vill ha bra relationer med EU, lönar det sig inte att bråka med vare sig Polen, Lettland, Litauen eller Estland.

Jag hoppas att det går bra för Ryssland framöver. Det skulle minska behovet av att avreagera sig genom att leta efter fiender.

CA: Och de etniska ryssarnas integration?

TI: Tiden gör sitt. De som betraktar det fria demokratiska självständiga Estland som ett misstag eller en stor tragedi har redan lämnat landet och tagit sig öster-eller västerut. De övriga har med större eller mindre framgång hittat en möjlighet att integrera sig i det estniska samhället.

Jag tycker att Estland oftare och tydligare kunde säga till alla människor av annan nationalitet som bor i Estland att de är välkomna här och att vi har en gemensam framtid.

Vi bör erkänna för oss själva att esternas förhållande till Estland av historiska orsaker är extremt passionerat, nästintill religiöst. Men vi kan inte förvänta en lika stor passion från människor av annan nationalitet, som har bott här i fem, tjugo eller fyrtio år. Deras relation är mer pragmatisk och motsägelsefull.

CA: I Sverige finns en tendens att bortse från den kommunistiska ideologins betydelse i Sovjetunionen. Hur skulle du beskriva kärnan i kommunismen och dess tvillingideologi nazismen?

TI: Här skulle jag vilja ta hjälp av den amerikanske historikern Richard Pipes som har sagt att även om det finns mycket som skiljer kommunism och fascism åt, finns det mer som förenar dessa. Inte minst omständigheten att bådas gemensamma fiender är demokratin, parlamentarismen och liberalismen.

Enligt Pipes finns det mycket som tyder på att den bruna totalitarismens föregångare återfanns i Lenins Ryssland – en officiell, allomfattande ideologi, ett enpartisystem för de utvalda med en ledare i spetsen som gjorde vad han ville med ideologin, polisterror, centralstyrning m m.

CA: I den så kallade Pragdeklarationen och i EU-parlamentets resolution om totalitarianismen slås vikten av upplysning om kommunismens brott mot mänskligheten fast. Tar det gamla EU uppgiften på allvar?

TI: Jag är övertygad om att vårt gemensamma Europa förr eller senare kommer fram till en ganska identisk historiesyn vad gäller 1900-talet. Farligast är att börja lista eller jämföra olika brott, eller på något sätt börja väga Stalin och Hitler mot varandra. Det är viktigt att inse att dessa två regimer var till sin natur brottsliga och människofientliga.

CA: Efter frigörelsen spelade Sve­rige en viktig roll vid avvecklingen av den ryska militära närvaron. Hur ser du på Sveriges framtida roll i Östersjöregionen?

TI: Det är omöjligt att överskatta den roll som Sveriges dåtida statsminister – och min gode vän – Carl Bildt och hans närmaste kolleger spelade. Det är ett utmärkt exempel på att även ett medelstort land kan spela en av­görande roll i storpolitiken.

När vi ser på nutiden och blickar in i framtiden måste vi dock förstå att det är ytterst svårt att uppnå någonting helt ensam.

För att få ett större genomslag i EU måste Östersjöländerna samarbeta ännu mer och agera som en grupp. EU:s Östersjöstrategi är ett bra hjälpmedel. Det är inte enbart en regional strategi på mikronivå utan snarare politik i makroformat som hjälper att göra likasinnade Östersjöländer mer synliga såväl i Europa som i hela världen.

Ju snabbare vi i Stockholm, Tallinn, Helsingfors och Riga inser det, desto mer har vi alla att vinna. Låter det ambitiöst? Men Estland är ett litet land som vågar tänka stort!

Original article here.