- Reset +

"Med frihet följer ansvar", Sydsvenskan

19.08.2011

Toomas Hendrik Ilves

I morgon är det tjugo år sedan Estland åter förklarade sig självständigt. Landets president Toomas Hendrik Ilves skriver om frihetens glädje och ansvar, och om att Estland har en lång väg att gå för att bli som Sverige.

I dessa dagar har det gått tjugo år sedan vi på nytt lyckades kämpa fram Estlands självständighet, vår frihet. Det är tillräckligt lång tid för att det ska hinna bli en självklarhet, någonting man inte längre funderar över, än mindre ifrågasätter.

Och det råder inga tvivel. Estland, precis som sina ödesbröder Lettland och Litauen, har under dessa två årtionden bevisat att det trots all skepsis och rädsla under 1980-talets andra hälft har kunnat hantera sin frihet med en självklar naturlighet, och använda de möjligheter som självständigheten medförde för att skapa en bättre framtid för sin nation och hela Europa.

Vi har bevisat, framför allt för oss själva, men även för andra, att vi är värda de offer som friheten krävde. Vi har rättfärdigat den tilltro som hjälpte oss att återuppbygga vårt land.

Det är en oerhört skön och inte minst stolt känsla att kunna bevisa hur fel de har, alla de som tror att små nationers frihet endast kan betraktas som ett sammanträffande på ett realpolitiskt schackbräde som ständigt förändras och där spelets utgång bestäms av de stora och mäktiga.

Estland hade inte kunnat stå där det står idag, som en del av EU, euroområdet och Nato, utan målinriktat arbete, allmänhetens stöd och hjälp från goda vänner. Och visst kan det idag betraktas som en självklarhet. Men när vi ser svårigheterna i byggandet av en demokratisk rättsstat i de länder som Estland delade sin totalitära fängelsecell med, när vi ser besvikelser och bakslag och en beklagansvärd inbromsning av den demokratiseringsprocess som för tjugo år sedan betraktades som det enda möjliga, som slutet av historien, måste vi tacka vår förtänksamhet och förmåga att dra maximal nytta av alla öppnade möjligheter. Och tacka ödet för att Estland under dessa avgörande stunder hade så goda vänner som höll dessa möjligheter öppna.

Sverige är utan tvekan en av dem. De baltiska ländernas frihetssträvan vidareförmedlades från måndagsmötena på Norrmalmstorg i Stockholm till ett miljontal hem världen över, till många parlament och regeringar. Det var en enorm förändring jämfört med tiden som statsminister Fredrik Reinfeldt nyligen påminde oss om, tiden när svenska ungdomar i sina skolböcker inte kunde hitta en enda stavelse om ett land som hette Estland.

Sveriges dåtida statsminister, tillika dagens utrikesminister, Carl Bildt var vid sidan av den amerikanske presidenten Bill Clinton den som kanske mest bidrog till att de ryska militära styrkorna som fanns kvar i det självständiga Estland, som ett arv från ockupationstiden, lämnade landet för gott i början av hösten 1994, och gjorde det möjligt för Estland att bli en fullvärdig medlem i det gemensamma västeuropeiska försvaret.

Svenska företagare hade tillräckligt med riskvillighet och vilja att investera i Estlands ekonomi, vilket skapade arbetstillfällen och bidrog till en bättre levnadsstandard. Därmed skapades förutsättningar för Estland att under tjugo år utvecklas till ett land vars finanssystem och budgetpolicy, ansvarsfulla och öppna regeringsverksamhet och hantering av den ekonomiska krisen sägs vara föredömliga.

Estland är lyckligt lottat som har vänner och förebilder i Sverige och Finland. Ambitionen att bli som dem har sporrat oss och varit vägledande i våra val. Med en sådan vägkarta till hjälp har det varit lätt att fatta rätt beslut.

Inget land, inget samhälle blir färdigbyggt. Inte heller Estland stannar förnöjt för att klappa sig självt på axeln för den glada insikten att det inte längre är en liten och eländig del av före detta Sovjetunionen. Vårt nordiskt karga kritiska tänkande hjälper oss att förstå de utmaningar och problem som vi står inför, förstå att även om vi har lyckats ta oss ur det värsta, är det fortfarande en lång väg att gå för att utvecklas till ett sådant samhälle som Sverige och Finland, där sociala skyddsnät och medborgarnas samhörighet lindrar effekten av ekonomiska bakslag och inte lämnar de svaga ensamma med sina bekymmer.

Frihetens ansvar innebär också en skyldighet att gemensamt söka svar på frågor som kan uppstå av ökade etniska spänningar och intolerans och som kan leda till obegripligt tragiska konsekvenser. Men jag är övertygad om att sådana problem finner den bästa lösningen hos fria nationer och människor just i fria demokratiska länder. Inte minst i Estland, där vi ännu inte har glömt den otåliga väntan på friheten och den berusande goda smaken när den väl var här.

Original Article here.